Hej allihopa!
Idag hände inget speciellt i skolan, förutom att Malin har tagit hål i läppen. Ganska fräckt faktiskt!
Ock så hade vi ingen musik för att Gert (musik läraren) inte orkade efter Lucia-repet....SUCK!
Sen gick jag o Jasmien hem till henne. Kul att äntligen få se hur hon hade det. Vi åt glass, pepparkakor, spelade Geni (jag vann)och så kollade vi runt lite på datan (mest blogger eftersom vi båda två är helt beroende!!) Vi pluggade också lite Engelska, den ska ju vara klar på Fredag...
Sen vid 16.00 någonstans bestämde jag mig för att cykla hem. Var ju klar med det jag kunde göra i plugg-väg och så började det ju bli mörkt också.
Men jag som är mörkrädd började ju smått att försöka trasla mig ut ur Furulunds små vägar och korsningar, det gick ganska bra faktisk och jag är ju hemma nu så...Men då jag cyklade där vid Allé och Gråbo så var jag fruktansvärt rädd, Gråbo området är ju inget att leka med på kvällen och så nu när det varit skottlossning i Värskinde så går man ju runt och är lite smårädd mest hela tiden. Men jag brukar alltid tänka på vad jag ska göra om någon "anfaller" idag kom jag på planen att om han inte slog ner mig så skulle jag börja cykla så snabbt jag kunde hem till mommo och om han slog ner mig så skulle jag snabbt resa mig, slå tillbaka och sen springa. Det är så min "flyktplan" brukar se ut, fört slå tillbaka hårt som fan och sen springa brukar också föreställa mig den där adrenalinkicken (eller flyktförmågan) som vi människor har. Att om man är jagad så stannar man inte, man bara springer även om hjärta och hjärna säger emot.

Meen iallafall då jag kommit förbi Gråbo området så lugnade jag ner mig lite men sen kom man ju till P18 och jag stod ju ett tag och frågade mig själv, ska jag gena genom P18 området eller ska jag köra på cykelbanan vid toftavägen? Jag som var rädd ville ju ta snabbast möjliga väg vilken enligt mig var att gena över P18. (Där jag såg att det fanns gatulysen annars hade det aldrig ens vart ett altenativ) Så jag började cykla inte så rädd men då jag kommer fram till där vägen delar sig (en skogs väg och en grusväg) så ser jag att på båda vägarna är det helt bäckmörkt! "Vad har jag gäett mig in på" tänker jag men väljer ändå grusvägen eftersom då ser man bilarna (vilket är lite tryggare) Men skit vad jag var rädd! Cyklade bara rakt fram hur snabbt som helst. Mitt framlyse vsatt lite löst då det dinglade hit och dit och mitt baklyse skymdes av min väska som jag satt på pakethållaren. Så jag tänkte rtvå saker, Antingen dör jag utav att en bil inte ser mig och kör på mig, eller så hoppar det när som helst upp en gammal gubbe ur diket och slår ner mig medvetslös. Men jag klarade mig ända fram till cykelvägen och kom också, på vägen hem, på att jag egentligen inte ärr rädd för själva mörkret, det är rätt trevligt , utan jag är mer rädd för mina tankar och min fantasi. För att det här med att en bil ska komma eller att det står en gubbe bakom det där trädet, ja, det kommer jag ju på själv, jag skrämmer liksom upp mig själv. BRA VA!!??

Nej, nu får det vara nog, ska komam på en riktgit bra "Snö" också...ehh...ehh...ehh..JAG VET!

"Snön kom med mörker"

(För, för er som inte fattad det ännu försöker jag skriva saker som relaterar till mig)