Letade fram den här dikten som jag läste för ett par månader sen. Den är skriven av en ytterst begåvad man som heter Labi Siffre. Han är musiker, författare, låtskrivare, sångare och poet I hans dikter tar han tag i saker, stora saker. Han skriver dikter om krig, kärlek, hopp o tro. Och när man läser hand ord flyter orden bara fram. Vissa dikter måste man tänka till lite i, som med många andra och vissa är så uppenbara att de inte skulle bahöva bli skrivna.

Har läst ganska många dikter av honom men den här naglade sig fast direkt!

Enjoy <3