Ojdå. Då det gäller kompisar och deras bloggar så är det nog Emma som toppar listan. Väldigt stolt över henne, viste att hon hade det i sig, hon kunde bara inte se det till en början.
Men idag så började vi ju inte förens halv 9 så jag passade på att locka håret i morse, vilket blev succe och skönt eftersom jag inte behövde gå omkring och gorma mig över att det är ovårdat, när det är lockigt så faller ju fokus helt på lockarna och inte så mycket på om man har slitet hår eller inte. Men jag måste verkligen fixa det, ska se till att boka in en klippning snart men jag vet ju fortfarande inte riktigt hur jag vill ha det heller. Som vanligt med den frisyr jag har nu, sne lugg eller vanlig lugg? HJÄLP!
Idag är ju också en dag jag längtat till eftersom vi kör igång med snabba fötter träning och jag kommer verkligen ta ut mig totalt tror jag eftersom jag inte vart ingång på länge. Men nu ska jag också köra igång med löpning 1-3 gånger i veckan också.
Läser också en jätte bra bok "Dom Kallade mig Ise" som handlar om en 16 årig tjej som kommer med i Nike IF's damlag som spelar i allsvenskan. En dag upptäcker hon att hon har gått upp i vikt och blir super nojig över det. Så hon slutar äta allt! Eller först så tar hon mindre och mindre potioner och sen slutar hon helt med t.ex lunchen sen några dagar senar så slutar hon med kvällsmaten också och ytterligare ett par dagar senare så skippar hon också frukosten. Hon blir och värsta träningsnarkomanen så att hon får typ jätte dåligt samvete om hon sitter på en buss i typ 15 minuter utan att ha rört på sig. Hon springen en mil varje morgon innan skolan och så går hon på gym och tränar men laget nästan varje dag. Det är verkligen jätte läskigt att läsa. Men det läskigaste av allt är att jag själv påbörjat samma beteende, Jag blev också super nojig under en period i 5:an (tror jag) och alla blev jätte sura på mig. Då så tyckte jag att det var fel av alla att bli sura på mig, jag mådde ju as dåligt och låg och grät hela nätterna och så kom man till skolan och sökte lite tröst och hjälp och det ända man fick var arga komentarer. Då var jag pisssur på allihopa och tyckte att ingen fattade men idag är jag bara glad över att de blev sura för det var delvis det som fick mig att sluta. Jag blev rädd för alla och orkade inte med allihopa som bara blev sura så fort jag kom på ämnet "mat och fetthet och så" så jag slutade men tankarna fanns ju kvar inen i huvet men det var Emma som faktisk fick mig ur det. Hon var den ända som inte bara skrek utan hon pratade faktisk med mig. Hon berättade saker och tillslut blev jag lite smårädd för henne med blev också intevjuad av Kamratposten och de hjälpte mig också. Där fick jag prata med någon som inte kände mig och som inte viste hur jag engentligen såg ut. Det var skönt. Sen läste jag nummret och fattade att jag inte var ensam och fick också läsa mycket om det ämnet. Så det plus Emmas långa och tuffa samtal med mig fick mig ur det.
Nu tänker jag inte alls på vad jag stoppar i mig. Jag äter och äter och äter och jag vet att jag inte äter nyttigt men då ser jag också att så länge jag tränar så går jag inte upp i vikt, vilket är super skönt!
Men det var en av de tuffaste perioderna i mitt liv, definitivt. Alla blev ju bara arga, men nu fattar jag ju att det var det som hjälpte mig, men ändå.
Jag tycker att boken är super bra och jag läste 100 sidor på en kväll. Jag tycker att alla som håller på med soprt och som inte fattar allvaret med mat+sport tycker jag ska läsa den här boken. Man blir rädd och man fattar.
Kommer säkert att skriva mer om boken men ni kan ju också hålla utkik efter den och lova att läsa den!
En bra bok om ett svårt ämne!